Landhöjningen och havet
Vårt världsarv stiger fortfarande ur havet på grund av den senaste istiden. När den tre kilometer tjocka inlandsisen täckte världsarvet, pressade den ner jordskorpan ungefär en kilometer. Då inlandsisen började smälta lättade trycket på jordskorpan och den började höja sig tillbaka mot den nivå det befann sig på innan istiden. Det här fenomenet kallas postglacial landhöjning och det förekommer fortfarande överallt i regionen, även under havsytan. Till att börja med var landhöjningen extremt snabb och när all inlandsis hade smultit hade jordskorpan redan stigit 500 meter i Höga Kusten.
Landhöjningens hastighet
När inlandsisen smälte bort från världsarvet för ungefär 10 500 år sedan var landhöjningens hastighet betydligt större än idag, över 10 centimeter per år. Nu höjer sig landet ur havet med en hastighet av ungefär 9 mm per år.
Siffran för landhöjningens hastighet nu varierar beroende på vilken typ av landhöjning man menar, för man kan mäta landhöjning på olika sätt. 9 mm gäller den avvägda landhöjningen, som mäter landhöjningen från nollnivån i våra höjdsystem. Men havsytan höjer sig också. Det gör att den landhöjning man märker av, den apparenta landhöjningen, är 6 mm per år.
Man kan även mäta landhöjningen från jordens centrum med hjälp av satelliter och får då ett resultat lite större än den avvägda landhöjningen.
I framtiden kommer hastigheten att avta ännu mer. Dessutom gör klimatförändringarna att havsytan höjs allt snabbare, så landhöjningen märks av mindre och mindre. Men det är flera tusen år av landhöjning kvar, för jordskorpan ska höja sig över 100 meter, innan den är tillbaka till sin ursprungsposition.
Världens högsta kustlinje
När inlandsisen över Höga Kusten smälte för 10 500 år sedan stack de högsta punkterna i landskapet upp som små öar i havet. Den första strandlinjen på de här öarna är idag den högsta kustlinjen, som landhöjningen lyft upp nästan 300 meter över havet. De före detta öarna är topparna på Höga Kustens kalottberg.
Topparna på kalottbergen är nu täckta av skog som växer i den morän som inlandsisen lämnade efter sig. Kalottberg kallas de eftersom skogstäcket på toppen påminner om en mössa. Längre ner på bergssidorna finns det mest bara kala klippor, tallar och några buskar, eftersom det inte längre finns någon lämplig jordmån att växa i. Den spolades bort av vågorna medan bergssidan var vid havsytan. Det bortspolade materialet samlades nere på havsbotten.
Gränsen mellan täcket av skog på toppen och de kalspolade bergssidorna på kalottbergen går tydligt att se i terrängen ännu idag, 10 500 år senare, och markerar alltså den högsta kustlinjen. Den högsta vetenskapligt beskrivna finns på Skuleberget på 286 meters höjd över havet.
Den låglänta Kvarkens skärgård
Kvarkens skärgård påverkas också av landhöjningen, men den märks på ett annat sätt än i Höga Kusten. Eftersom Kvarkens skärgård är så flack och grund blir det tydligt på bara några årtionden hur mycket nytt land som tillkommer varje år tack vare landhöjningen. Forskare har räknat ut att landhöjningen ger Kvarkens skärgård ungefär en kvadratkilometer mera land längs sina stränder varje år. Dessutom fångar växtligheten i de grunda vattnen upp sediment som gör att stränderna växer ännu snabbare.
Klapperfält
Inlandsisen, havsvågorna och vinterisarna har tillsammans skapat de stenstränder som kallas klapperfält. De här stränderna har bildats från av den osorterade jordarten morän som inlandsisen malde, transporterade och täckte landskapet med under den senaste istiden. När landhöjningen lyfter ett område med morän till havsytan spolas det finare materialet bort av vågorna. På flacka stränder ligger de större stenarna kvar. Starka vågor, stormar och havsisar nöter stenarna mot varandra så att stenarna blir rundare och slätare. Till slut består sådana stränder nästan bara av rundslipade, ungefär lika stora stenar, så kallat klapper. Klapperfält finns både i Höga Kusten och Kvarkens skärgård. Nya klapperfält bildas fortfarande på vissa stränder i världsarvet.
Tack vare landhöjningen har dessa forna stränder hamnat uppe på land. Flera nyupptäckta klapperfält finns just utanför världsarvsgränsen på höjder upp till ungefär 280 meter över havet. Ett exempel är Hamningsberget utanför Ullånger. De ogästvänliga klapperfälten eller fornstränderna kallas djävulsåkrar i Finland, eftersom man förr trodde att de här märkliga fälten var skapade av djävulen själv.
Strandvallar
Strandvallar skapas med hjälp av stormvågor och havsisar som pressar ihop strandens material till vallar. Landhöjningen lyfter sedan upp de här vallarna utom räckhåll för havet. Med tiden skapas flera strandvallar, som alla avslöjar var strandlinjen gick då de blev till. Detta ger landskapet ett vågigt utseende. Sådana här strandvallar hittas inte bara på steniga stränder, utan även på grus- och sandstränder. Strandvallar förekommer både i Höga Kusten och i Kvarkens skärgård.
Lökformade tunnelgrottor
Ett speciellt landhöjningsspår i Höga Kustens landskap är tunnelgrottor. De har formats av havets krafter. En tunnelgrotta börjar som en spricka i en brant klippvägg strax under havsytan. Vågorna nöter ut sprickans väggar så den blir bredare. Landhöjningen höjer upp klippväggen undan för undan, så nya delar av sprickan hela tiden utsätts för nötning. Stenar förs fram och tillbaka i sprickan av vågornas krafter och holkar så småningom ut en grotta med släta väggar ur klippväggen. Tunnelgrottorna är smalast upptill och bredast nedtill, som en lök och kallas därför ibland lökgrottor. Det finns ungefär 60 sådana här grottor i världen, och hälften av dem finns i och strax utanför Höga Kusten.
Vart tog vattnet vägen?
Att landet höjer sig ur havet har inte varit känt speciellt länge. Boende längs kusten har såklart märkt av att havsnivån ändrats. Men från 1600-talet och in på 1800-talet var den rådande teorin att det var vattnet som försvann, wattuminskningen, vilket i början knöts an till att vattnet rann undan efter den bibliska syndafloden. Efter hand lanserades olika vetenskapliga förklaringar till varför vattnet minskade. Dessa inkluderade allt från ett hål i havsbotten till erosion av de danska sunden. Även om landhöjningen var ett av förslagen till förklaring redan under 1700-talet dröjde det till slutet på1800-talet innan den teorin kunde bevisas. Istiderna upptäcktes och då förstod man sambanden mellan landhöjningsspåren och spåren av glaciärer.
Nästa kapitel: lika men ändå så olika
Varför är Höga Kusten så hög och Kvarkens skärgård så låg?