Den föränderliga naturen
Hela landskapet i världsarvet är format av den senaste istiden och av landhöjningen. Naturen i Höga Kusten och i Kvarkens skärgård är i stort sett väldigt lika varandra, eftersom de ligger på samma breddgrad vid Östersjöns kuster. Det som däremot avsevärt skiljer de båda områdena åt är höjdskillnaderna, vilket kan ha en stor inverkan på flora och fauna. Därtill skapar landhöjningen nya och ständigt föränderliga livsmiljöer på landet som stiger upp ur havet.
Skogarna i världsarvet
I Höga Kusten finns granskogar på kalottbergens toppar och på lite mer skyddade platser där sediment har samlats. Topparna av kalottbergen har befunnit sig ovan vattenytan hela tiden sedan den senaste istiden och där har moränen lämnat orörd. Bergssidorna och de toppar som är mellan 200 och 280 meter höga spolades däremot rena från sediment av vågorna när de låg vid havsytan. Här växer istället små, senvuxna tallar som kan vara över 500 år gamla. Dessa skogar har inte avverkats eftersom de inte har något ekonomiskt värde. De finare sedimenten hamnade på havsbotten, men har sedan dess lyfts upp av landhöjningen och de bildar idag botten på dalarna. Granskogen här är rikare än på kalottbergens toppar.
I Kvarkens skärgård är granarna däremot de sista träden att börja växa på den nya mark som reser sig ur havet. Det här beror på att växtzoneringarna följer med landet som stiger ur havet. Närmast strandlinjen växer strandängsväxter, sedan följer buskar och därefter en rand av alar som i sin tur övergår i björkskog och slutligen i granskog. De här förändringarna i växtligheten kallas succession och de olika växtzoneringarna kan vara tiotals meter breda på de flacka stränderna. I den branta Höga Kusten förekommer successionen vanligtvis i smala bälten och granarna kan växa nästan ända ner till strandlinjen.
Att leva vid gränsen
Världsarvets stränder är en vacker men tuff livsmiljö för växter. Stränderna i Kvarkens skärgård är låglänta och steniga, medan stränderna i Höga Kusten oftast är branta och klippiga med endast ett fåtal låglänta stränder. Oavsett sin form utsätts dessa stränder för stormar, havets krafter, vinterisar och den erosion som dessa orsakar. Växtligheten måste utstå allt det här – och dessutom det bräckta vattnet. Speciellt arter som förökar sig genom fröspridning får kämpa för att kunna slå rot i de områden som är utsatta för vågor och vind.
Frodiga laguner och landhöjningsstränder
Alla insjöar i hela världsarvsområdet har skapats av landhöjningen, även om sjöarna ser olika ut på den svenska sidan jämfört med den finska. Sjöarna, eller lagunerna, skapas när stigande land snör av vikar från havet.
I Höga Kusten kallas dessa för avsnörda havsvikar. De bildar ofta stora och upp till 50 meter djupa sjöar. Avsnörda havsvikar skapas relativt långsamt och en åt gången i Höga Kustens branta landskap, så de förekommer ofta långt ifrån varandra.
I Kvarken kallas de avsnörda vikarna flador, glon och glosjöar, beroende på i vilket utvecklingsskede lagunen befinner sig. De här lagunerna kan bilda kedjor av sjöar som skiljs åt av landtungor. I det första skedet i utvecklingen börjar landhöjningen höja upp en moränformation ovanför vattenytan vid en havsviksmynning och stänger därmed långsamt av havsviken. I det här skedet kallas viken för en flada. En flada har fortfarande kontakt med havet, men vattnet håller långsamt på att bli sötare.
Fladan blir ett glo då kontakten med havet är så gott som stängd och havsvatten inte längre kan komma in i sjön annat än vid hård vind eller högvatten. När kontakten med havet helt har stängts av har gloet blivit till en glosjö eller insjö. Eftersom Kvarkens skärgård är väldigt grund är även fladorna och glona grunda, vilket gör att havsvikarna kan stängas till på bara några årtionden.
Skyddade livsmiljöer
De avsnörda havsvikarna, fladorna och glona erbjuder en mera skyddad miljö för olika arter jämfört med havet. Under vårarna värms de grunda och skyddade vattnen snabbt upp och är därför viktiga områden för lekande fisk så som gädda och abborre. Fiskynglen frodas i lagunerna, eftersom där finns gott om djurplankton att äta och växtlighet som erbjuder skydd mot rovdjur. De fiskrika lagunerna erbjuder i sin tur föda åt fåglar, och många fåglar häckar kring dessa laguner.
Skyddade lägen i Höga Kusten är väldigt frodiga eftersom sediment som sköljts bort från stränderna hamnat på havsbotten. Landhöjningen har höjt upp de före detta bottnarna som nu blivit skyddade dalgångar. Dessa dalgångar kan vara extremt bördiga med många mer näringskrävande växter som skogstry, tibast, brakved och blåsippa. På vissa ställen har det även samlats lager av mussel- och snäckskal. Dessa skal innehåller mycket kalk, som gynnar ovanligare växter som norna, skogsfru och andra orkidéer.
Undervattensliv i söt- och saltvatten
Höga Kusten och Kvarkens skärgård ligger invid Bottenhavet, som i sin tur är en del av Östersjön. Hela Östersjön består av bräckt vatten, vilket är en blandning av salt havsvatten och sötvatten från regn och vattendrag. Ju längre norrut man kommer i Östersjön, desto lägre är salthalten i vattnet. I världshaven är salthalten över 3 procent, medan den i Bottenviken är betydligt lägre, 0,4-0,5 procent.
Brackvatten är en svår livsmiljö för både sötvattens- och saltvattensarter och därför är Östersjön inte speciellt rik på arter. Däremot finns det arter i världsarvsområdet och i Östersjön som är kvarlevor från perioder då Östersjön var saltare och hade mer vattenutbyte med världshaven. Till de här vattenlevande istidsrelikterna hör hornsimpan och olika marina kräftdjur så som ishavsgråsuggor, vilka man även kan finna i de större insjöarna i Höga Kusten.
Nästa kapitel: kulturarv
Att leva i ett land som stiger har gjort folket kreativt – hur?
