Kulturarv
I Höga Kusten och Kvarkens skärgård har livet alltid präglats av havet. Stenåldersjägare besökte Höga Kusten redan då kalottbergens toppar ännu bara var öar i havet för omkring 8 000 år sedan. Vid den tiden låg dock Kvarken ännu djupt under havet. Det skulle dröja ytterligare 7 000 år innan de första säljägarna och vikingarna besökte de första öarna som steg upp i Kvarkens skärgård.
Människan följer den stigande stranden
Landhöjningen har gjort att invånarna i Höga Kusten och Kvarkens skärgård alltid varit tvungna att anpassa sig till den föränderliga naturen. När landhöjningen gjorde att havsvikarna snördes av eller blev för grunda var människorna tvungna att flytta sina hamnar närmare havet igen. Ibland var man tvungen att grunda nya bosättningar eller flytta hela städer, vilket skedde efter att Vasa brann 1852.
På Höga Kustens branta stränder kan man följa fornlämningarna som ett spår uppåt längs bergssidorna och tillbaka i tiden, från järnåldern bakåt till bronsåldern och slutligen till stenåldern. Människan har alltid bosatt sig nära vattnet. Ju högre upp en fornlämning finns i landskapet idag, desto äldre är den. De äldsta spåren efter mänsklig bebyggelse finns idag på 160 meters höjd över havet och tros vara ungefär 8 000 år gamla. En handelsplats från stenåldern och gravrösen från bronsåldern hör till de mer intressanta fynden.
I den låglänta och långgrunda Kvarkens skärgård gör landhöjningen stor skillnad på en förvånansvärt kort tid. På bara ett halvt århundrade kanske man inte längre kan nå sitt båthus med båt längre. Därför kan man också hitta de förhistoriska fångstlägren inne i skogen idag, medan nya hamnar avsiktligt grundas vid skärgårdens yttre stränder.
Farvattnen i världsarvet är inte alltid så lätta att navigera
Med tiden gör landhöjningen båtfarlederna allt grundare och lyfter upp lämningarna efter den senaste istiden, stenarna, över vattenytan. Kvarkens skärgård har till och med kallats vrakskärgården på grund av de många fartyg som gått på grund här. Även om båtfarlederna är uppmärkta så kan vinterisarna flytta på hela stenblock.
I Höga Kusten är farvattnen djupa och mindre steniga, men även här har landhöjningen gjort många farleder för smala och hamnar för grunda. Precis som i Kvarkens skärgård har sjökorten ritats om många gånger genom århundradena.
Fyrar och vårdkasar
I gångna tider har sjöfarare navigerat dessa farvatten med hjälp av höga granar eller stenrösen som landmärken. Bättre landmärken byggdes under medeltiden då exporten av sälolja, tjära och fartyg ökade. Först under den senare delen av 1800-talet byggdes de första fyrarna i världsarvsområdet. Fyrvaktare, sjöbevakare och lotsar bodde sedan ofta året om på de avskilda öarna med sina familjer.
I det svenska riket vägledde kronans lotsar fartyg till hamnarna. I Kvarkens skärgård var sjöbevakarnas uppgift till en början att fånga smugglare i krigstider och under förbudstiden i Finland under 1920-talet då alkohol var förbjudet enligt lag. Först efter andra världskriget blev de finländska sjöbevakarna en del av gränsbevakningen i och med att smugglingen minskade. Nuförtiden är alla fyrarna automatiserade och de flesta av de forna sjöbevaknings- och lotsstationerna är stängda. Likaså har stationshusen där tjänstemännen tidigare bodde förvandlats till fritidsbostäder eller naturstationer på öarna.
På Höga Kustens berg tände man förr vårdkasar för att varna samhällena längs kusten när fiender närmade sig. Kedjan av signaleldar sträckte sig ända ner till Stockholm så att arméerna kunde mobiliseras när fara hotade. Det var de lokala böndernas ansvar att tända vårdkasarna vid fara. Idag minner namnen på dessa berg om de gamla signaleldarna, till exempel Vårdkallberget och Tjärtunnberget.
Livet i ett land som höjer sig
Förutom allt det som havet kunde ge så var boskapshållningen en källa till föda, handelsvaror och skattemedel. Ofta var det kvinnorna som skötte om gårdarna och boskapen medan männen var ute till havs på fiskefärder, säljakt eller handelsresor. Säljakterna kunde räcka i många veckor under vårvintrarna och förhållandena ute på havsisarna var både kalla och farliga. Barnen hjälpte från tidig ålder sina föräldrar, men gick även i skolan. De barn som bodde i den yttre skärgården var ofta tvungna att gå i skola på fastlandet eller på de större öarna. Om vinterisarna inte var starka nog kunde det hända att barnen inte kunde komma hem ens till jul.
I Höga Kusten höll man boskap i skogarna uppe i bergen, där även samerna höll sina renar. I Kvarkens skärgård fördes får, kor och getter på sommarbete ut till byns öar, vilket innebar långa mjölkningsresor för kvinnorna. På strandängarna bärgade man även vinterfoder åt djuren. I skärgården kan man ännu finna rester av de gamla höladorna, men landhöjningen har gjort att de numera ligger långt från stranden.
Delar av landet i världsarvet är lämpar sig inte för åkerbruk. I den extremt steniga Kvarkens skärgård har bönderna varit tvungna att röja bort stenar för att kunna göra åkrar och ängar. Därför är gärdesgårdar av sten en vanlig syn i skärgårdsbyarna. I det branta Höga Kusten finns det ingen lämplig mark att bruka på bergstopparna och -sidorna. Men i dalarna är jorden bördig tack vare landhöjningen. De här dalarna var tidigare havsvikar som skyddades av öar och uddar. Det gjorde att mycket sediment samlades på havsbotten och därför är jordmånen väldigt bördig nu.
Nästa kapitel: lika men ändå så olika
Varför är Höga Kusten så hög och Kvarkens skärgård så låg?
